Kärleken och de nya Ideerna. Berättelse af Elis Emil. (För Nya Norrländska Korrespondenten.) (Forts. från n:r 4) Denna syn gjorde ett lifligt intryck på grefve Oscar. Han smekte den unga flickan, han bortkyste hennes tårar och sökte på alt sätt lugna och trösta henne. — Hvem har sagt det min älskade att jag ämnar afstå från dig, eller att farbror hade någon mening med det han sade vid frukostbordet. Åh nej, jag känner hans hjerta. Intet skulle han vilja beröfva mig dig, mitt lifs högsta glädje, och sedan älskar han ju dig så högt, och skulle icke kunna se din sorg. — Nej, Oscar, pappa skall icke vika från det han en gång yttrat med sådan bestämdhet, var viss derom! och hvarföre skulle han också det? Han är ju en äldre man med mycket rikare erfarenhet än du, skulle han då ej få vara lika fast i sina beslut och sin öfvertygelse? Och ser du Oscar, det der folkmötet i Söderby hade du dock af kärlek till mig gerna kunnat försaka, ty att du uppträdde der som talare har förargat pappa mera än alt annat, och derföre blir det väl sluteligen, så att vi måste skiljas, — Nej, min Ottonie! jag afstår ej från dig så länge jag lefver, och icke från min öfvertygelse och det mål jag föresatt mig: och gjorde jag så, vore jag ej särdeles värd din kärlek, ty som en hycklare, en väderhane, skulle jag