litet och grefvens försigtiga undvikande började förarga honom. Och så hände det sig. att han en morgon vid frukostbordet helt oförmodadt vände sig till grefven med denna försätliga fråga: — Man har berättat mig, min käre Oscar, — ehuru jag ej velat såtta tro dertill, — att du bevistat folkmötet i Söderby i söndags? Grefve Oscar kastade en blick på öfverstinnans oroliga ansigte, derpå sade han undfallande med ett vänligt leende: — Det är fullkomligt sant bästa farbror, och der var mycket folk omkring femhundra personer tror jag. — Såå, och grefve Ridderstedt nedlät sig kanske att hålla tal för patrasket? — Åfven det är sant, jag talade jag jemte några andra och samlingen bestod enligt min tanke af hederligt och redbart folk. — Ja, sådant der hederligt folk som vill ha bort lag och rätt, och religionen och Gud och kungen och alt det gamla förstås! De vilja ju att börja med ha bort de stackars biskoparne, svenska kyrkans prydnad: det är en vacker början skulle jag tro? — Religionen, kan aldrig upphöra att existera! — svarade grefve Oscar. — Den lefver, oberoende af alla yttre omständigheter, en himmelens blomma i vår egen själ! — Ja, det der låter rasande grant; men blomman behöfver alt litet vård och lukt emellanåt skulle jag tro, och när nu en gång tidningsskrifvarne komma att regera verlden, lärer, alt den der blomman bära en vacker frukt, i