Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1871, sida 2

tiden en viss skugga lagt sig mellan dem, ty Ottonie vördade och hyste den största tillgifvenhet för sin far, och de stridigheter som så oförmodadt uppstått mellan denne och fästmannen plågade henne, och hade dessutom verkat att grefven mera sällan besökte Blommedal än som förut varit händelsen. Men när han nu ändteligen hom på besök, hade hvar och en föresatt sig att arbeta för öfverstinnans älsklingside, friden. I följd deraf var öfversten att börja med mycket hjertlig och faderlig i sitt sätt, och öfverstiunan, hvilken sedan flera år tillbaka, älskade den faderoch moderlöse Oscar som en son, var öm och välvillig vid alla tillfällen, Fästmön slösade med smekningar och vackra blickar och hennes bröder de unga kadetterne, hade då helst velat rå om den vänlige Oscar för egen räkning. Nu togo de dock i anspråk så ofta som möjligt hans person och hans tid, för att antingen draga ut på ett jagtparti eller på den vackra viken sätta försåt för de sprittaude fiskarne, och att för öfrigt vid kringströfvandet i skog och mark, visa honom alla de storartade upptäckter de hade gjort under sommarens lopp. Men inom hus, så snart öfversten eller grefven i conversationen närmade sig någon af dagens brännande frågor, var öfverstinnan eller Ottonie genast tillreds för att föra dem åt ett helt annat håll. Detta åstadkom dock i längden ett obehagligt tvång mellan de båda herrarne, och hvilket isynnerhet plågade öfversten rätt fram som han var, och ej van att lägga band på sig. Dertill började öfversten också känna ett oemotständligt behof att få disputera