Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1871, sida 2

offrade alt för att vårda och rädda, dess rena och himmelska ljus. Kanske verkade detta att han ej altid var så fast eller trogen sin öfvertygelse, men hvarthän hon också vacklade, så var det ändå altid för att lägga balsam på något hjertesår och hennes förmåga, att som man säger: kunna tyda alt till det bästa, att utan de mest bittra och hårda ord, kunna leta fram en god och vacker mening, gränsade verkeligen till det underbara. Hvad Ottonie beträffar, så var hon en god och enkel landtflicka, icke precist vacker, men intagande genom sin liflighet, sitt altid glada och milda lynne, och genom denna ungdomens friska och tjusande kolorit, som företräsesvis tillhör kvinnan under lifvets korta vår och som isynnerhet röjer sig hos den ungdom som tillbringar sitt lif på landet. öfverstens båda söner voro flitiga, hoppgifvande ynglingar, Wilhelm sjutton, Georg fjorton år, och deras vackra, öppna ansigten strålade af helsa och glädje. Båda skötte sina studier vid Cariberg, men hade nu under sommarmånaderna vistats i det kära, glada föräldrahemmet. Men det fans också en yngre dotter Ebba. Hon var omkring tio år gammal, och ömsint samt mycket liflig på en och samma gång, var hon hela familjens, men isynnerhet öfverstens älskling och rodocka. vi hafva redan nämnt att den blifvande mågen grefve Oscar Ridderstedt var en ädel och frisinnad ung man. Han egde också ett fördelaktigt utseede och ett ledigt och intagande sätt. Sin fästmö Ottonie, älskade han af hela sitt hjerta, men ändå hade under den senare