——— A—uh—öö—T— han handen på läset, för att öppna dörren. Någon kom in på gården. Majoren öppnade hastigt dörren och steg in. En:ilia såg upp, och då hon varseblef sin man, reste hon sig från pallen, men blef stående med nedsänkta ögon och rodnarde kinder, liksom bon blifvit oangenämt öfverraskad. Jag har kommit, för att hämta dig, Emilias, utlät sig majoren med mild röst, Emilia såg upp. De båda makarnes ögon möttes. Hvad uttryck låg väl i mannens? Ett leende gled öfver Emilias drag, då hon svarade: Jag är genast redo att följa dig, blott Lovisas grannkvinna kommer och stannar hos henne. Jag vill ej lemna den stackarn allena; ensamheten ger näring åt sorgen.Har du redan förvärfvat dig den erfarenheten ? frågade majoren och slöt hustruns hand i sin. Dörren öppnades åter och en äldre kvinna steg in. Hon såg modfäld, frusen och hungrig ut. Det var Lovisas granne, som återvände bem, utan att hafva kunnat skaffa sig något till lifsuppehälle under den stundande helgen. Emilia talade tyst med henne, och resultatet blef, att kvinnan stannade hos Lovisa. Ewmilia skulle i utbyte förse äfven henne med ved och hvad hon tör tillfället beböfde. Emilia aflägsnade sig, ledsagad af de båda enkornas uppriktigaste välsignelser. Tigande tillryggalade makarne vägen till hemmet. När de befunno sig i den vackra salongen, stannade majoren framför Emilia, sägande: Jag har icke köpt någon julklapp åt dig, Emilia; men jag äger ändock något att nu nedlägga för dina tötter: det är min ånger öfver det förflutna och min nyvaknade kärlek, som skall underlätta mitt beslut att hädanefter blifva — hvad jag icke varit — en öm och huld make. Emilia lade armarne om hans hals. Han hale gifvit heune den bästa julgafva, hon kunde enålla. När de båda makarne senare superade tillsaunans, kände sig Emilia lyckligare än uägasin. Det var en röst inom henne, som sade, at hon kunde tro på sin mans ord. Majoren ändrade verkligen uppförande, men omvåndelsen skedde icke med ens. De gamla vanorna hade fått för stor makt med honom, och derföre hände det också, att han en och annan afton glömde sig ute; men Emilia satt icke mera och gret i sin ensamhet — hon besökte sina fattiga och återvände från dem, nöjd och tacksam mot Gud för alt det goda, som blifvit henne beskärdt. Hon var nu säker på, att mannen, efter de små utflykterna, skulle återvända till till henne ömmare och kärleksfullare än förut. Han gjorde så också. Etter några års förlopp hade han lärt sig älska hemlifvet och sin hustru, så att han förundrade sig öfver, huru han kunnat föredraga sina kamraters sällskap. Emilia blef fullkomligt lycklig och Lovisa hennes mest gynnande favorit. Julbesöket hos den fattiga kvinnan hade ju tillfört Emilia den lyckan, att blifva älskad af sin man. (Slut)