funnos inom denna dörr, innan han steg öfver dess tröskel. Han närmade sig fönstret. Ingen rullgardin skyddade det torftiga boningsrummet för nyfikna blickar, och Nils såg nu med förvånivg en eländig bostad, så olik hanz egen, som natten är olik dagen. På bädden låg en blek kvinna och ett spädt barn. Framför brasan satt hans unga, vackra hustru och läste ur en bok. Hans öron uppfångade ljudet af hennes röst. Vid hennes fötter hade en tvåårig flicka slagit sig ned, njutande at värmen och en julkaka, som hon med förnöjelse förtärde. Taflan gjorde ett oförgätliat intryck på den verldsligt sinnade mannen. Han, som hela sitt lif lefvat endast för att tillfredsställa sina njutningsbegär, som aldrig afstått det minsta för en anuans välbefinnande, stod nu der och betraktade sin försummade hsutru, som var sysselsatt med att trösta den olyckliga och bedröfvade. Hennes nedböjda hufvud och milda ansigto hade en prägel af stor undergifvenhet. Aldrig hade hon förefallit honom så intagande, som ou. Han tänkte ovilkorligen på, huru man i andra familjer firade denna afton, och der satt hon, som tillfört honom hans tuvarande rikedom, i deu fattigas koja, utan annan glädje än den, hennes barmhertighet skänkte hennes hjerta. Hou hade gatt från sitt eget bem, troligen derför, att hon kände sig mindre ensam i detta kyffe, än der. Klar stod hans skuld till den unga makan för havs inre, och med ångerfullt hjerta lade