Ett ögonblick fattades majoren af en så häftig vrede, att han fann det rädligast tiga. Hvad ville det säga, att hans nittonäriga hustru på julaftonen lemnade sitt hem och gick på besök, som hon önskade att mannen icke skulle lära känna? Man hade måst vara en till sina seder och sitt lefnadssätt mera oförvitlig person, än majoren, för att icke fattas af mindre obehagliga misstankar. Genom hans hufvud foro hågkomsten af, att han öfverlemnat Emilia åt ensamheten och ledsnaden, att han dömt hennes ungdom att tyna bort utan kärlek och glädje. Han, en gammal karl, hängaf sig åt nöjena, men bon, det unga barnet, beröfvades alt, som kunde fröjda hennes hjerta. Sedan han lyckats i någon mån kväfva sina upprörda känslor yttrade han: Du är förbjuden att säga mig, hvar majorskan är. Jag skall följa dig till henne. Lina tvekade, men då han förnyat befallningen, lydde bon. Under vägen till Lovisas boning var majoren ett rof för de mest plågsamma tvifvel. Var han förrädd? Och om han var det, hvem skulle han i första rummet anklaga — owm icke sig sjelt? Ljuset från Lovisas fönster kastade ett ovanligt sken ut på gården, så att den icke hade samma mörka utseende, som då Emilia passerade den.: Lina förde majoren fram till dörren, men då bon ville bulta hejdade han henne med ett tecken, att hon skulle aflägsna sig. Nils måste först hafva reda på, hvilka som