om majoren visste, hvar frun firat julaftonv, utlät sig Lina. Väsenop, inföll köksan, ydet vet jag visst! Han skulle säga något, han, som aldrig är hemma, utan är ute jemt och samt. Nej. se, vore jag hustru åt den karlen, skulle jag visst icke sitta hemma och sörja; jag skulle lära honom, hvar bonden köpte ölet. År det likt det, att gamla karlen, som börjar få gråa hår, öfverger en så ung och söt menniska, som frun. En san gemen karllÖ Majorens blod kokade, och han beklagade, att icke den talföra kökspigan var soldat; han hade då kunnat örfila upp henne för hennes oförskämdhet i tal om sin husbonde. Nils lade åter handen på dörrvredet, men utan att öppna, ty huspigan yttrade med ett gapskratt: Förarga dig icke, du, Brita! Det kommer nog den dag, då gamle majoren får äta upp den soppa, han kokat. Kan jag hjelpa till, så skall det ske med lust och gam nan. De båda pigorna skrattade som bäst, då majoren öppnade dörren. Hvar är majorskan? frågade han med dundrande stämma. Brita vände sig till spiseln och började ifrigt röra i gröten. Lina svarade: Jag skall genast springa efter henne. Hon vaär redan vid dörren, som ledde ut till förstugan. Stannab röt majoren. Mag har ej befallt dig att hämta min fru; jag vill endast veta, hvar hon är. o Det får jag icke sägar, evarade Lina,