Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schvartz. (Forts. fr. föreg. n:r) Majoren lade dem tillbaka på soffan med en otålig rörelse och mumlade något om barnsligbeter. Han kände sig likväl besvärad vid tanken på, att icke ens med den allra obetydligaste gåfva visat, att hau tänkt på heune. Men hvar fans hon? Han såg på sitt ur; det visade på en kvart öfver nio. Det var något för sent att gå ut och köpa en gåfva åt hustrun. IIon måste trösta sig öfver att blifva utan; ban hade ju undaubedt sig alla presenter. Felet var således Emilias, som icke rättat sig efter haus önskan. Obegripligt emellertid, att hon icke syntes till. Hon måste vara i köket. Majoren hade, då han kom hem, gått gevom sina rum, så att tjenstfolket icke bemärkt honom, Nu trädde han in i serveringsrammet och skulle just öppna dörren till köket, för att fråga efter Emilia, då han hejdades af det samtal, som fördes derute. Han lyssnade. Men, kära Lina, nog var det galet af henne, att stanna der bortas, utlät sig köksan. Hon må väl komma, tilldess gröten blir färdig.o Det tror jag knappt. Majoren blir nog borta, han, och hon sade, att jag icke skulle gå efter henne, förr än jag hörde, att han kom hem. Jag tycker, hvad väsen, det skulle blifva,