Tårarne runno långsamt utför Emilias kinder. Hon kände nu, huru mycket hon hade att tacka Gud för. Det var ingen obetydlig lycka, att kunna bistå nödens barn och dela med sig af sitt öfverflöd. Låg det ej, ensamt deruti, en tröst för många pröfningar? Saknoar jag kärleks, tänkte hon, oså kan jag söka en ersättning i utöfvandet af menniskokärleken. Men hvad äger väl denna stackars enka? Sorg, fattigdom oah ångest för sina barns utkomst och känslan af sin vanmakt att kunna skydda dem för eländet ly Skyndsamt uppdukades korgens innehåll, och Lina fick befallning att genast hämta en korg ved. Den fattiga enkan hade hvarken mat eller bränsle; hennes krafter voro så svaga, att hon icke kunnat skaffa sig något. En af grannkvinnorna hade lofvat att gå upp till Emilia och bedja om litet hjelp åt Lovisa, men den stackars kvinnan var sjelf utblottad och måste skaffa sig litet till den stundande helgen. Mannens död hade träffat Lovisa så hårdt, att hon med möda kunde tala derom. Med upprörd röst hade hon yttrat till Emilia: Han var endast trettiotvå år, och han dog af för styft arbete. För att barnet och jag icke skulle sakna något, gick han och släpade öfver krafterna. Hon gret, då hon sade detta, så att hjertat ville brista. Det låg något gripande i den fattiga kvinnans klagan. Emilia talade till henue så, som ett ungt, varmt hjerta talar, då det vill trösta. Under det hon sålunda sökte lugna den arma, ropade det äldre barnet på mat. Emilia tog den lilla till sig och gaf henne