Rummet hade en ytterst tarflig möblering, men det hade likväl en sådan. Med sina uästan svarta väggar och tak såg det dystert ot, och ännu dystrare blef det genom den kalla, fuktiga luften. På sängen lågo tvenne barn, det ena om två år, det andra endast några dagar gammalt. Huru är det, Lovisa? frågade Emilia, då ljusskenet föll på den fattiga hustruns bleka och förstörda ansigte. väÄr din man frisk igen? År det der späda barnet ditt? En förtviflans snyftning blef Lovisas svar. Hon sjönk maktlös ned på sängen och gömde ansigtet i händerna. Herre Gud! visste icke majorskan, att Lovisas man är död? utbrast Lina, oHan dog för åtta dagar sedan, och barnet der föddes strax derefter. Att du har kunnat glömma säga mig det l utropade Emilia. Lina teg. Hou hade haft egna angelägenheter att tänka på och derföre förgätit hjelphustruns olyckor. Emilia ansåg sig, när hon lemnade sitt hem, för den olyckligaste varelse på jorden; men nu, då hon stod framför den gråtande kvinnan och jemförde sitt öde med hennes, fattade hon, att det ändå gafs olyckor, inför hvilka hennes voro ringa. Lovisa ägde tvenne barn att lefva för, det var sant, men hon ägde äfven den gräsliga framtidsbilden, att icke förmå skydda dem mot nöden. Hon skulle kanske få se dem i barndomen lida brist på alt och som äldre duka under för bungerns och nödens frestelser.