I fasen för den magt, som dod er egen är, Blott att en lastbar kung den med fin krona bär. Bryt dessa bojors tyngd tyrannens blod utguten! Må han af Himlen glömd, af jordens rymd förstuten Med afgrunds Hemfra qwal uti fin låga själ, Se widden af sitt brott — och magten af en träl! Kom frihet! gudalik; att allas hjertan röra, Du kan despotens magt och träldoms wåld förstöra; Sprid wärmen af din eld i swenska folkets bröst Att höra ärans ljud och mänsklighetens röst. J! hwilkas mogna wett ärfarenhet ses fröna, I! äåldrens wije män, fom ödets lag fått röna, Hwars hjerta brinner än af nit för fofterland, Fast ålderdomens magt har tyglat eder Hand våt edra wisa råd de yngres ledjwen blifwa! Och elda deras mod, som skall wår frihet lifwa! Liuf skall er lefnad bli i fridens frilla famn, Och efterwerldens barn wälsigna edra namn. Du fosterlandets Hopp som ffall för frihet kämpa Du genom dygd och mod skall tyranniet dämpas Och sällhet grundad — fe! inunder dina tält. Att dö för sosterland är gudalikt och sält — Strid hjelte! swigta ej där tusend dödar rasa Sprid ikring dina fiät förödelje oc fasa! Bland lägor, dödar blod — se! äran wäntar dig! Som allid finnes stor på nödens swåra stig. För frihet strider du den skall dig jegren lämna Du har ett fosterland, en maka, far at hämna. Bryt ner despotens thron, som altid plågor födt Se krigets fadla släds! du får de frugter smaka Hwars njutning ingen kung — ej någon thron kan staka. Ur krigets grymma famn, med segrens lagrar krönt, Du lydlligt jer ditt land — är du ej då belönt? Ej anor, eller guld — nej! blott förtjenst uphöjes; Ad! fälla tidehwarf, då dessa tänkjärt röjes! Du odlar fritt din jord, du dig förwärfwat har, Som mafa, bror od wän, medborgare och far. J dina wänners famn, du glömmer krigets möda Wälsignande den dag du fått för frihet blöda Och när ditt ädla lif i döden tynar ar, Så giuts en tadsam fud, en tår uppå din graf. Hör defpotismen mild uti fin fula ryter! Föragtets hemska blid han emot afgrund byter. Se grufet af den thron hwarpå despoten satt! För ewigt stingrad är nu despotismens natt. Ö folk! fen du dig frälst, Ad! wörda din gudinna Lätt tusend rökwärk städs uppå dess altar brinna! Och res dess tempel upp! hon ewigt dyrkas skall, För tyranniets död och despotismens fall. Mitt trydta fosterland! ett år är rea förswunnit, Din frihet saknas än, än har du den ej hunnit; Ett annat börjas nu, hwars öden ingen wet, Då dem en mild försyn injwept i dunkelhet. Men måtie sällheten åt dig ett tidwarf gifwa, Hwars häfder må ett prof för werldens folljlag blifwa Att mänskan som är född att ewigt lefwa fri, Att frihet segra skall — och jordens drottning bli.