Julaffonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. n:r) Hvad betydde det väl att frysa af köld, mot att frysa af brist på kärlek? Hvad var hungerns kval i jemförelse med saknadens och sorgens? Under det dessa tankar flögo genom hennes hufvud, gick hon Sibyllegatan framåt. Nära slutet af denna gata låg några skräpiga träkojor. De bildade tillsammans med nägra andra en hel klunga af ruckel. Genom porten på ett plank, som förenade dem, kom man in på en gård. Emilias tjenarinna förde henne tvärt öfver gårdsplaneu fram till en dörr, som låg nere vid jorden. Emilia kände sig underlig till mods. I fönstren på de flesta af dessa eländiga boningar fans det ej något ljus. De hade ett bedrösligt och spöklikt utseende. Det var första gängen Emilia besökte något nödens hemvist. Nu var hon omgifven endast af armodets boningar. Efter ett par töroyade bultningar rörde sig någon innanför dörren. En nastan ljudlöst röst frågade, hvem det var. vÖppna, Lovisa! Det är najorskan Brinkensköld, som kommer med litet hjelp till julen Dörren öppnades. Derinne var svart som natten: der brann hvarken julljus eller julbrasa — mörker och köld herrskade der. Emilia steg in. Jungfru Lina tände ett ljus.