Na AR TRA AA fn JR RR Öjwer frihetens förtryd den 1 Januari 1793. J sorgens känslor jänkt, med flor omkring min luta, som jorgåna skaldemö! att klagans tårar giuta Cå littert fom det qwal mitt awäfda hjeria tär, Så nesligt är det wåld som dertill orsak är. ÖO frihet! — gudastänk! — hwi har du lemnat jorden? vörlorad är din helgd, jom hedrat fordna norden. Åwar är den Torgny vu, för hwilkens dierjwa ton Sjelf Olof, nordens drott, han sialj uppå fin thron? Ad frihet! du förswann, då jordens blygd och nesa, Tu ajgrunds depotisme fått dina altar resa. Så fly en fiet:rad flock, till Nilens warma strand, När nordens köld och is lagt jord och haf i band. Zu flygtting från ett folk, som ej ditt wärde känner! Som blott din dyrdan fått af några dygdens wänner, Som bo detta bröst! det stall ditt tempel bli, Min egenskap af Gud, är den: att lefwa fri. Ad Hur från Edens tid, du alömd och skymfad blifvit! Omwad wittnen på ditt fall ha tujend folk ej gifwit? Din barndom war mer fäll, än dina nngdoms dar Zå wård om lagens helgd hos folkets äldste mar. Men när till jordens blygd, den första kung fick wälde — Öch uppå frihets fall fin Hela styrka stälde. Zå feltes blott ett steg, iom oss till ajgrund drf, Och till en ewig blygd, det — despotismen blef. Snart plågor, brott och nöd, krig, hunger, blod och fasa J wilda siapnader utöfwer jorden rasa Oenighet och wåld! I nödens hemska barn! För redlighet och dygd I laden edra garn, Hwad sirömmar utaf blod Ha ide för dem flutit! Öud! hwilka tårarå flod har den förtrydta giutit! Det bröd en usling köpt, med möda, swett och blod, Man ofta borirydt fett till kungars ärestod. En lastens jwaga träl. för guld och anor minner Den lyda dygdens fon af ringa börd ej hinner. Man siraffar dennes fel, men ej den förres brott. C! mänsflighetens blygd! o! trydta dygdens lott! Se! hur en grym dejpote, millioner menskor ära, Ze fysia lågt det of, hwars tyngd de nödgas bära, Han prässar ut dess blod för nöjen, ro och pragt, Öch offrar tmend lif, att wisa jå sin magt. — Men dessa tiders längd, skall den fig ewigt sträcka? Stan altid wäldets natt wår flihets himmel täda? Gud! är då mänskan skapt at gråtwärdt offer bli J alla tiders rymd för wåld och tyranni? Deej! gläds du trykta Hop! ett folk fin boja bryter, Och på fin brädta glaf förtrydet fasligt ryter; Ren frihet rest fin tron där despotismen rått, Bataviens trefna folk fun ett exempel blifwa Hur fält det landet är där frihet lag iår gifwa. Hwad rikedomars mängd! hwad styrka och hwad magt, på rygtets wingar widt kring alla tänder bragt! Od du amerikan! du jordens största Heder! Till dig har himlen fjelf med sällhet stigit neder. Tu kände ärans röst och brör de träldoms band, Dem despotismen smidt med tyranniets hand; Din frihet ewig är — odödlig är din ära. O, frihet! Höj min fång! jag will dig offer bära, Du Galliens fria folk, iom rördt af dygd och mod, För frihet wågat alt, bland dödar lif och blod; Du först osluldens barn från bojans tyngd förlossar Oh fen tyrannens magt oc despotismen krossar Med fria händer du, åt din gudinna bär, Det offer för med wåld af dig uttwingat är. GÖläds, frälsta folk! ad gläds! din mörka tid förswunnit Du sällhet, ro och magt med srihet aterwunnit Sch du, fom stupat har och lydt förnuftets röjt Din ärestod är rest i srälste likars bröst. up alla länders folk! jag er till frihet kallar, Kän edra bojors tyngd och kungars tyranni! Döm fen, o! folk! ad döm! Hur fält att lefwa fri! Och du mitt fosterland hwars nöd mig ömaft sårar, Som har den största del i dessa mina tårar; Tag willigt mot min slänk på denna Nyårsdag! OM fe ej mina fel! — jag redlig är, men swag. Gudi hwilka fudar hörs af nödens trydta föner! Den födslen fattig gjordt, knapt rätt som menffa röner, Och awalets wilda sud och dygdens skri och gråt, Kan röra tigrens bröst — men ej en grym dejpote. O, mina fäder! J! fom aldrig böjt er hjässa För tyngden utof det, fom nu ses tårar prässa; Åd: fen Hur edra barn, förtrydte, slafwisfe, Ju trampa på den jord, ni frie odlade. Tyrannens swarta själ, den afgrundsanda hyser, Som gör med sina brott, att fjeliwa fasan ryser; Han ger åt lasten alt, då dygden fjättrar drar — sMedborgare! fe här! fe här den kung du har! Du lyder Honom dock få full af brott och nyder; Hwad ucsligt träldomsok er swaga stuldra tryder. AmAi ——