Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. n:r) Följande morgon möttes makarne vid kaffebordet. En i tårar genomvakad natt stod skrifven på Emilias ansigte, ehuru hon nu antagit ett lugut utseende. Hon var ganska fåordig. Icke en enda af de frågor, hvarmed hon brukade uppvakta honom, då han varit borta, undföll henne nu. Majoren, som ofta funnit dessa spörsmål besvärliga och merendels gifvit snäsiga svar, tyckte nu, att hennes tystnad vitnade om liknöjdhet. Förebrå henne, att hon icke gjorde frägor, då han så många gånger bannat henne, för det hon plågat honom dermed, kunde han icke. Frukosten intogs under tystnad. Han tog sin hatt, för att gå ut, och kysste Emilia på paunan till afsked. Detta var nagot ganska ovanligt. Om han gjort det före uppträdet vid hans återkomst, hade Emilia slagit armarna om hans hals och betalt denna enda smekning med ett oräkneligt antal kyssar. Nu emottog hon den kallt och utan att gifva något i utbyte. Majoren gick missnöjd sin väg.