Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

Helt säkert, ty fattigdomen är icke något lidande, då man äger varelser att älska, och af hvilka man älskas tillbaka. Klockan slog sju. Undet det Emilia uppdrog paralleler mellan sig och Lovisa, stannade hennes tankar slutligen vid den fattiga hjelphustrun. Mannen hade ju varit sjuk, och Emilia hade glömt att höra efter dem. Hastigt reste hon sig och mumlade: Hvarför sitter jag och väntar? Il varför öka min olycka med jemförelser, som bevisa, att det icke finnes någon varelse, hvars öde är mera bedröfligt än mitt. Bättre att gå ut i nödens boningar och der sprida litet glädje med det öfrerflöd, som icke bringar mig någon belåtenhet! Utan vidare öfverläggning klädde hen sig, fyllde en korg med mat, bröd och ljus samt medtog alla kontanta penningar, hon ägde. Jungfru Lina fick tillsägelse att följa och bära korgen, hvarefter Emilia aflägsnade sig från sitt vackra bem, för att besöka den fattiga Lovisas. Det var kallt och blåste. Man kände sig icke rätt vål i den bitande December-kvällen; men Emilia tyckte, att det öfveralt var bättre, än i hennes ödsliga boniug, der endast tomheten och saknaden stirrade mot henne, (Forts.)