Norrländska Korrespondenten – 30 december 1870, sida 2

med efter dem. Mera kan man icke fordra af mig.v Majorens beslut var verkligen att äta middag hemma, gå i bönen och tillbringa aftonen med Emilia, men han förmådde icke stå ast dervid. Emilia blef mycket nedslagen, då middagen förgick, utan att mannen återkom. Hon lät emellertid ordna alt så, som hon tyckte om det, när han någon gång var hemma. Klockan kallade till bön, majoren syntes icke till och den unga kvinnan satt framför en flammande brasa, följande visarne på en elegant bordstudsare med oroliga blickar. De skredo långsamt framåt. Urets knäppande var det enda ljud, som störde tystoaden i den rikt upplysta boningen. Ack, huru olika var icke denna julafton mot dem, hon upplefvat! Fröjd och glädje hade det varit i föräldrahemmet, och huru glad hade hon ej varit den föregående julen, Nu satt hon der ensam, öfvergifven och plundrad på all lifvets lycka. Emilia gret; hon tyckte i sitt hjertas bedröfvelse, att på hela jorden icke fauns någon så beklagansvärd, som hon. Hvad njutning låg det i att vara rik, då man som hon, kände sig ensam och beröfvad alt, som fröjdar hjertat? Var ej den fattiga Lovisa, som ägde sin mans kärlek och barn att älska, långt lyckligare än bon?