erinras åtminstone om någon tydlig stund från lifwets wärdanar. Hwat är ret, fom åt Julaftenen ger denna prågel of älsklig barnafröjt? Hwad gifwer åt densamma en fåran matt att åtminfton: Ååv våsva ögonblick upplifwa, wärma, göra ljus till och med ten eljest mörfa beningen, ret eljest kalla, tröaa, känslelösa hjertat? Hmwartrån detta Ha: ra wärmande ljue midt ibland trifwor och natt? Jul eller Sol lärer i wårt fornspråk beteckna bwad mi nu Hendimna tluftbarse pet eller glädjefjest; och reran wåra gom: ta berniffa försäder bare fin Jul. Den firates äfmen af tem mid årets mörtas ste, kallaste tid, men likwäl såsom en ljusets böatit. Den wärmande stråle, bwilken då, genombrytande den falla winternatten, spred wärma, ljus och tif i menniskornas bjertan och boningar, war hoppet om stundante wår, wissbeten att dagens konuna nu wur redo ott åter. wända till nordanlanden. Slulle barnens bjertan wara främmante för denna färernas fröjd? Wi tro tet icke. Utsigten på mår och fom mar fon och bör mara en of Julens fröjteämmn. Kristent omen will icke be: röfwa of tenna naturliga alät je, men förhöa ch helgsa ten. Kristentomen ringaktar ide vet naturliga tljuset; tess glätje är att hafwa fart ljus i hwarje benina, i Gute bug, fom ten fattigaste koja; den fer i detta ljug en Surg ffa pelse, och derföre älffar ven samma ljus. Ja, kristentomen aifwer Åt vetta ljus en högre betytelje, än det kunte hafwa för hetentomen. Gurs ofynligaa mwäfens te, bang emige kraft och audom i det naturtiga ljuset, litsom i alla Gurs aer. ningar, upplåter sig pa annat och rikare fött för ten kristne, än bwad fom kunte ffe för betningen. Rättfärriabeteng sol med salighet uuver fina minaar, upp: gången of hörren, strålande med ful flarhet ur evangelium, försmår icke att bruka äfwer tet naturliaa ljuset säsom fin ttädnad och lata tenna klätnad ae: nomssstrålas af ewiahetsealans. Detta är Julens stora berrlinahet, ven alädjekälla, ur bwilken ett kristtint barnasinne trider i fulla, rifa trag, tå ögat fröjrar fir af Umnsatansen från tempelhwaljwet, från julborret eter jusgranen. Ljue och möriers omsliftelse är offilioktig från jertiska lifwet. Jcke ens lif wet i Sur, få länoe vet är ett lit på jorden, fritager från denna lag. Afwen vet bimmelsta ljuset kommer åter och åter i förnyar ech förökad klarhet till te sinnen, fom wilja anamma ljuset. Begynnelsen of detta fommante är hwad sem ufgör ven fristna Julens storo, herr. fisa fröjdeämne. Wi glätja of ät det Marde fjua, fem en nång förjagade bet mörker fom löp på wertltsaltets djup; miaglädja of än mer öfwer bet warte fom lät ret sanna ljusetstråla in i menniskolifwets natt. Ordet wardt töt och bette ibland ess, och wi sågo bang berrliahet såsom ende Sonens berrligbet af Fatren, full med nåd och sannina; si, detta är krenan på mår julefröjd, retta glåtjebud wilja julljusen framför alt bringa oss. Men i detta ling kan ingen fröjda fia utan att wara ljusets barn. Och ju: sete barn är ingen, fom ide lät:t fia genomträngas af Kristi kärlek Der denz na kärtek saknas, ter wandrar man i mörkret och fer ide reuna werltens ljus. Men ven, fom blifwer i tärtes fen, ban dlifwer i Gur och Gud i Ho nom. Denna känlek år kärlek til Gud, fom örst älskat oss; och färlek till bröderna, fom Gud älskar. Om nagon säner: jag älskar Sur, och hatar fin broder, fan är eunliugare. Ty ten der icke älskar sin broder, som han ser, huru kan han älska Gur, fom han ide fer? Will tu såtedes med rätt barnaalädje fira din Jul, få låt Kristi färtetsanda aenomträn:a titt bjerta och drifwa tia til tärlekens werk emot brödterna. Med vet mått vu mäter, skall dia mä tas Ju ritare kärleken strömmar ur