Norrländska Korrespondenten – 27 december 1870, sida 2

kymra dig aldrig om, när eller huruvida jag kommer hem, så gör du mig ett verkligt nöje. Emilia drog en djup suck, tryckte handen härdt mot hjertat och yttrade med något sväfvande röst; vJag skall försöka, att icke vidare bekymra mig om dig.)p. Majoren ryakade ögonbrynen: svaret behagade honom icke. Kan jag nu få veta, hvarföre du rusade öfver mig i portgången?9 frågade han. Nu kan det vara öfverflödigt att säga dig det, genmälde Emilia och rätade på sig. God natt!o tillade hon derefter, böjde på hufvudet, gick in i sängkammaren och reglade dörren. Majoren såg efter henne med en förvanad min, gjorde åter en axelryckning och mumlade: lon bler stött. Nå, hvem kan hjelpa det! I morgon är hon åter idel solljus och kärlek.? Nils återvände in till sig, manhans vanliga sofismer ville icke räckatill att bringa hans lynne i jemvigt, Dt fans inom honom ett något, som betämdt ogillade hans uppföraude. Han kände sig slutligen smått retad af denna inre missbelatenhet med sig sjelf, och för att slippa tanken på egna handlingar, skärskådade han Emilias uppförande. Han fann det i högsta grad tadelvärdt. Eudast an kviuna från