Norrländska Korrespondenten – 23 december 1870, sida 2

de henne åt ensamheten, sorgen och ledsnaden och fordrade, att hon skulle visa honom ett gladt ansigte, då han någon gång lyckliggjorde henne med sitt sällskap. Detta förmådde hon icke. och då blef han förtörnad. Den andra julen, efter det de blefvo gifta, nalkades. Majoren hade på förhand förklarat. att han fann det barasligt. att fira julaftonen med presenter och dylika tokerier, som icke borde glädja törståndigt folk. Han för sin del ämnade icke besvära sig dermed, och han hoppades, att Emilia skulle rätta sig derefter. Första julen, de varit gifta, hade han underkastat sig sin hustrus landtliga vanor, något, som nu icke kom i fråga. Trots detta tal broderade Emilia ätskilliga småsaker åt sin man och tänkte: Det är väl med Nils, som det var med pappa. Till hvarje jul kette det: Jag vill ej veta af några julklappar, och ändå var det just ban, som gaf de fleste och faun största behaget i att erhalla våra arbeten. Emilia förutsatte icke, att det kund2 finnas någon menniska, som på fuilt allvar tänkte, att man skulle tillbringa den stora helgen, som andra vanliga dagar. Majoren ämnade henne någon stor öfverraskning, derföre höll han dessa tal. Hon gladde sig också, i tysthet, åt julaftonen, och hon glömde