Norrländska Korrespondenten – 23 december 1870, sida 2

skad, att han kände sig öfvermätt på sin lycka. Den naturliga följden blef, att Nils hade ledsamt och ville hafra roligt. Han sökte nöjet utom hus. Emilia, som hade varit lycklig i början af sitt äktenskap, kände snart, att lyckan stod färdig att öfvergifva henne. De första aftnar Nils var borta, utan att taga Emilia med, satt hon uppe och väntade på honom, för att med förebråelser och tårar emottaga rymmaren. I början bemötte Nils dessa utbrott med öfverseende, men, då de upprepades, blef han otälig och sade bestämdt ifrån, att han icke ville veta af hvarken tärar eller anklagelser. Att stanna hos sin unga hustru föll honom icke in. Hon måste foga sig efter hans vanor, han icke efter hennes tycken. Kvinnan var till för mannen, hennes pligt att vara nöjd med sitt öde och att icke hafva för stora anspräk på honom, Något öfver ett år hade Emilia varit gift. Många bittra lärdomar hade det oerfarna barnet inhämtat. IIon älskade sin man lika innerligt, oaktadt han försummade henne. Ofta träffades de endast vid middagen, och det kunde äfven hända, att de icke alls sågo hvarandra på hela dagen. Föga eller intet deltog Emilia i sällskapslifvet; majoren tyckte icke om, att hon var ute, ehuru han sjelf nästan aldrig var hemma, Han lemna