Norrländska Korrespondenten – 23 december 1870, sida 2

kenskölds vackra hen var visserligen det samma, som då han dit införde sin unga fru. Blommorna doftade lika berusande, sofforna sågo lika iubjudande ut, alt hade samma prägel af elegans och hemtrefnad, som då, och likväl var mycket förändradt. Emilia, den blomstrande, den förhoppningsfulla, den leende och lyckliga Emilia, var sig icke mera lik. Verkligheten hade icke motsvarat hennes förhoppningar. Illusionerna voro tillintetgjorda. Lycka och glädje hade slytt sin kos och lemnat saknad och tomhet efter sig. Kinden blomstrade ännu lika friskt; det zom af god helsa och icke af belåtenhet. De aderton åren göra sig alltid gällande, antingen lifvet ler emot oss eller antager ett mulet utseende. I tre veckor hade Emilia varit den lyckligaste bland gifta barn. Efter den tiden började Nils fiuna det odrägligt, att dag ut och dag in pjollra med sin fru och lyssna till hennes. barnsligheter. Han längtade tillbaka till sina ungkarlsvanor; han saknade de glada tillställningarne med gamla kamrater, och han fann det tomt, att icke hyllas af kvinnorna. Visserligen var hon ganska söt, hans lilla oskuld från landet, men hon var ju hans hustru, och detta minskade betydligt hennes älskvärdbet i hans ögon. Dessutom var hon barnslig och så föräl