Norrländska Korrespondenten – 20 december 1870, sida 2

fönstret hafva uppgifvit vidare försök att intaga vår position. Då jag återkom till Dick fann jag hans hufvud hvilande i Rositas knä. De unga tu tycktes fullkomligt intagna af samma känslor för hvarandra och jag ville ej störa deras lycka. Natten gick så småningom till ända och morgonsolen visade oss huru indianerna begåfvo sig bort. Visserligen hade de beröfvat oss en god del af vara hästar samt äfven några får, men vi hade å vår sida gifvit dem en lers, som borde gifva dem mycken visdom för framtiden. Vi hoppades nu att få vara ifred för våra röda grannar. Rosita berättade oss att hon blifvit tillfångatagen under en promenad iden hennes faders bus omgifvande trädgården kort innan vi blefvo anfallna. — Ni, mina ädla beskyddare, sade hon, ha räddat mig från döden och det som ännu värre är. Gud skall belöna er, ty jag kan det aldrig. Jag förmodar att Dick hade en helt aunan tanke om den saken, ty han syntes vara fullt belåten med den hand Rosita räckte honom, och för min del var jag fullkomligt tillfredsställd af att se det min vän Dick blet lycklig. Dick och Rosita äro nu förenade och bo på don Ramon Carcias estarcia der äfven jag, i fråga om de materiela egodelarne, delar ljuft och ledt med min förre kompanjon. Slut.