Norrländska Korrespondenten – 20 december 1870, sida 2

knappast hunnit inkasta den bundna flickan genom fönstret och vända sig om, förr än hela svärmen var honom in på lifvet, Stödjande ryggen mot väggen, drog han upp sin revolver och gaf eld på sina angripare. Inom ett ögonblick var jag med min revolver vid hans sida inom fönstret, och för hvarje af våra skott föll en indian. Detta mottagande måtte ej hafva behagat dem, ty innan vi ännu hade afskjutit halfva antalet af våra skott, syotes de öfverlefvande indianerna taga till flykten. Dick hade emellertid erhållit ett sår i venstra armen, med hvilken han sökte parera indianernas lansstötar, medan ban försvarade sig med revolvera. Det var. icke utan möda som han förmådde praktisera sig in genom fönstret, ty sinnesrörelsen, ansträngningarne och den blodförlust, som genom såret uppkommit, hade helt och hållet utmattat honom. Också hann han knappast inkomna i rummet förr än han föll afsvimmad till golfvet. Jag kunde emellertid ej stanna qvar för att bistå honom. Min närvaro på annat håll var högst nödvändig och jag hann blott stänga till fönsterrutorna och afskära de band, som fängslade Rositas händer och fötter, innan jag åter mäste begifva mig till min post på taket. Här hade jag dock ej mycket att uträtta, ty indianerna syntes efter det sista känubara nederlaget utanför