Norrländska Korrespondenten – 20 december 1870, sida 2

skurkar, som möjligen dölja sig vid bron, på afstånd ifall jag ej nog hastigt kan föra flickan i säkerhet. — Var lugn Dick — jag skall göra mitt bästa, För att få en bättre öfverblick smög jag mig ut på taket, intill hvars bröstvärn jag lutade mig. Jag hade först tvenne refflor med mig, båda laddade med tvenne skott hvardera. Knappast var jag fullt i ordning förr än indianen höjde sin stämma. Han talade på bruten spanska. Som jag icke var mäktig detta språk kunde jag ej eller uppfatta meningeu med hvad han sade. Jag förstod emellertid att han hotade oss med tortyr om vi ej godvilligt ville gifva oss. Äfvea den fångna flickan skulle få undergå samma öde om vi ej fogade oss efter hans öuskan, och för att gifva bättre eftertryck åt sina ord, började han att rycka i den stackars Rositas lockar på ett sätt, som afpressade den arma flickan rop af smärta. Skrattande fördubblade indianen blott sin misshandel. Drifven till det yttersta gjorde Rosita en rörelse för att undandraga sig sin plågoande. Denna rörelse var för indianen alldeles oväntad och ban släppte sitt tag, Rosita föll till marken och indianen stod nu blott och bar, ett godt mål för min kula. Jag dröjde ej heller med att begagna mig af tillfället. I nästa sekund Jåg han