Norrländska Korrespondenten – 13 december 1870, sida 2

den civiliserade verldens alla hjelpmedel, pröfvas det praktiska förståndet, för utan hvilket man befinner sig arm och eländig sasom det lilla nyfödda barnet. På vär egendom fanns god tillgang på ett slags lera, som vid torkning i solen blef fast som tegel. Af denna lera formade vi murstenar, med hvilka vi, sedan de härdnat i solen, uppbyede ett temligen stort hus. Detta indelade vi i ett temligen stort rum, för oss sjeltva och ett mindre, till förvarings-ställe åt atskilliga förnödenheter. Taket på vart bus var alldeles flat samt försedt med en lucka, hvilken utgjorde husets dörr. En stege tjenade som trappa. Det var nemligen en nödig försigtighet att inrätta dörren på detta sätt, på det indianer och andra röfvaraktiga grannar ej skulle kunna alt för lätt intränga i var helgedom. För att ytterligare betrygga var bostad, gräfde vi på c:a 40 alnars afstand fran deusamma en djup graf rundt omkring. Blott en öfvergang fans. Denna bestod af en simpel bro, som kunde efter behag borttagas. Som jag nyss nämnt, hade vi just icke synnerligt palitliga grannar. Af alla voro dock de jemt och ständigt krindstrykande indianerna de mest farliga. Vi bade icke länge vistats på var farm för än vi af de kringboende djurvärdarne hörde berättelser om