Norrländska Korrespondenten – 9 december 1870, sida 2

niskoverk, som kallas skepp mot strand och bränningar. Alla bränningar ryka som voro de skorstenar sör djupets troll. IIafvet hungrar. Då slukar det menniskor. Det hungria hafvet är en Fenrisulf, som gapar mellan bimmel och jord. Ett satans väder för alt hederligt folk i kväll, Berndtsson, men gudomligt för alla skälmar. Naja de ska ha sina dagar också. Storm och oväder ä gjorda för oss, Berndtsson, solsken och vacgert väder för andravKors hvilket väder, Rall. Saltvattnett slar in på fönsterna. Jag känner till, när hafvet packar med fingrarna. Vrak ropar det, vrak i närheten.5 Dessa ord talades mellan Berndtsson och Rall, der de sutto i Berndtssons stuga vid Kalfö strand. Stormen tjöt som ett vilddjur mellan klipporna. Ett åskslag hördes. Hör på bara! Ännu lefver den gamle deroppe. Han sofver inte; nej lika lite som vilv Plötsligt hördes ett nödskott. Nu sprang Berndtsson opp. Tänk om det vore Tre Bröder.n I kväll skulle han komma. Då skulle jag vid den svarte bädda engländarens brudsäng; men ensam skulle han få ligga. Kom, skynda Rall. vKör för det, Berndtsson. Jag är