Norrländska Korrespondenten – 9 december 1870, sida 2

skande. Iafvet hade burit dem bägge på armarna till Kalfö strand. Nu sammanvigde hafvet dem — utan ring. Den fick röfrarna behålla. VI. När brottet går med förlig vind framåt, då kommer aldrig något sådant i råga, som vi pläga kalla samvete. Men när brottslingen stöter mot olyckans bränningar, då kanske grinar detta hafstroll fram. Det onda samvetet: förfärliga ord! Likt bläcksisken kastar det hundrade armar kring sitt offer och suger dess innersta hjertblod. Likt elden idislar och idislar den brottslingens jure, men hungrar ändå. Berndtsson reds af samvetets mara. Hans girighet var död, ty det, som var mer än hans girighet, hans kärlek, den var död. Alla gamla miuven ställde sig uti en ryslig parad för honom och Ellisous hand kramede hovom mångdubbelt starkare än om den letvat. Berndtsson förvirrades. Annas våldnad stod framför howm natt och dag. Han kunde ej synd mera; ban ville ej lefva mera. Berndtsson stod vid stranden. En lätt bris krusade hafvets yta. Hafvets inre bullrade, liksom i lugna kvällar. Det var djupets sång; det väntade en gäst. Berndtsson gick nårmare brynet. Hars ansigte uttryckte vansinne