Bohuslänska minnen af Ejuar. (Ur FTörposten.) LL Vrakplundraren. (Forts. fr. föreg. n:r.) V. Solen går ned i blod, liksom genomstungen af spjut. Moln efter moln uppträder på himlahvallvet med röda hjelmar. Det är nattens andar, som rida fram. Örver hafvet en duf tystnad. En ryokning far öfver dess yta. Det är hafvets tiger, som bereder sig till språng. Det tyckes hväsa bakom korizonten, bakom den tjocka molnväggen. Stormens andar rassla på sina kedjor. Nu byta de lösa. De fyra vindarna hafva slutit förbund. Deras basuner dana kring alla håll. Det är som en domedagskallelse. Väågorna rusa fram ur siva grafvar. Uatvets slätt bildar plötsligt berg och dalar. Fjallspetsar och afgrunder. Iafvet diktar landskaper. Dess förfärtiga symfoni ban börjat. Det är som millioner stäm nor; ett orgelverk med tangeuterna i skyn och pedalerna i afgrunden. Uafvet rasar. För detsamma är ingenting heligt. Frustande krossar det de yukliga men