Norrländska Korrespondenten – 6 december 1870, sida 3

pjunkiga; det passar inte hafvets barn Ja, lyckliga skola vi bli, lyckliga som. guds englar.o Men när jag tänker på Berndtsson n vBah, den vrakplundraren; den nidingen. Frukta icke honom, Anna, den tar nog lagen snart om handÖ Ja, i alt hvad sker vill jag lefva och dö med dig Ellisou. Lefva och dö, Anna, ja och detta på villande hafvet. IIlafvet är vår giftoman, Anna, vi härstamma begge derifrån. Tror du att det utan afsigt oppkastade oss båda på Kalföns strand. IIvem vet, kanske vi äro båda afsamma folk; jag anar det. Vågornas son förenar sig med vågornas dotter. Sa länge vi lefva skall hafvet dertill gifva sin välsignelse. De omfamnade hvarandra. Solen började stiga nedåt. Landvinden susade fram öfver hafvets yta. På afstånd glimmade Kalföskären hvita som tänderna på ett uppspärradt lejongap. Tre Brödero hissade segel. Inom kort plöjde den vågorna ech försvann vid horizouter. Men på Kalföstrand stod en mörk skepnad och knöt händerna mot det försvinnande skeppet. Hans ögon, annars nedslagua, gnistrade eld. vSå sant djefvulen lefver, träffas vi ännu en gång, mumlade han. Skepnaden var Berndtsson. (Forts.)