Norrländska Korrespondenten – 6 december 1870, sida 3

dens klippor stodo som förklarade. Skären voro som uti högtidsdräg. Alt var glädje och frid; liksom uti Ellisons och Annas egna hjertan. Ellison var en ung man af den äkta anglosachsiska racen. Hans öppna, väderbitna sjömansansigte omgafs af ett nära blondt hår. Men hvad som gjorde honom mest tilldragande var hans trofasta blå ögon. Åfven i det afseendet voro Anna och Ellison skapade för hvarandra. Anna var blond som han, blåögd som han. Dock, Annas ögon uttryckte ett stilia vemod. Ellisons voro jovialiska. Hvad dagen är klar och vacker, sade Ellisson, liksom du sjelf, älskade Anna. Den vill bestämdt ge oss en blick in i framtiden. Auna, som änau tänkte på Berndtssons sista ord, svarade icke utan en viss ångest: oMåtte det så vara. vNå, hvad fattas min Norna. När allting är klart, skall hon vara den enda mulna? Hvad fattas dig Anna 27. vÄAck, Ellison, du har lärt mig alt. Den okunniga flickan, som gick drömmande kring de kala stränderna, har du lärt kunskapens makt. IIon var intet utom dig. Du är nu hennes hela verld. Kan hon göra dig lycklig? vAnna, Anna du talar. Du har lärt mig alt, du har lärt mig kärlekens makt. Nej, Anna, nu bli vi för