Norrländska Korrespondenten – 6 december 1870, sida 2

nästan alltid voro nedslagna, förorsakade en slags hemsk känsla hos den som dessa ögon någongång fästades på. Man såg, att derinnanför var en bärd för starka passioner. Den andre, som tilltalades Rall, var en femti-åring, som det tycktes. Ilans vidunderliga kläder öfverensstämde med hans vidunderliga personlighet. En svart felbhatt, sjömansjacka och knäbyxor, se der hans kostym. Ansigtet, fåradt af ålder. var en motsats till ynglingens. Listighet och en omedveten tokrolighet lyste fram ur de små, tindrande ögonen. Rall lefver ännu i godt minne uti Norra Bohuslän. Lika farlig på vatten som på land, var ban en tjufvarnas amfibie. Detta tycktes hans egendomliga klädsel äfven angifva. Nu upp på vraket Rall. Nå, här är allt åt helvete. Lastrummet är bortap Men ruffen finnes kvar, Berndtsson. Den är det allraheligaste — för så vidt bränvinskaggen fins kvar. Hvem hia bryr sig om sådant.o vTala inte om då, Berndtsson. Det har många hederliga männer legat dernere som svin och ropat ruff, rufflo Ingen hvarken lefvande eller död käft synes till här)? Dertill har kalfven altför stort gap; skärena ä hans tänder. Han idislar inte sin föda. Det gör han rätt i.