ma sätt med Råd. Till en början visste jag icke, hvad jag skulle tänka om detta våldsamma anfall, men jag lugnade mig, då jag såg kaptenen lägga sig ned bredvid mig och förbli orörlig. Jag låg sålunda utsträckt på marken och i skydd af en tångbuske, då jag, vid en höjning på hufvudet varseblef några ofantliga massor, som brusande sköto förbi, under det de spridde omkring sig ett fostorescerande skimmer. Blodet stelnade i mina ådror! Jag hade igenkänt de fruktansvärda hajdjur, som hotade oss. Det var ett par tintoreor, ett förfärligt hajslag, med ofantlig stjert, med dystra och glasartade ögon, och som afsöudra ett fosforescerande ämne från några kring gapet sittande hål. Vidunderliga eldflugor, som söndermala en menniska mellan sina jernkäkar! Jag vet icke om Råd sysselsatte sig med att klassificera dem, men för min del observerade jag deras silfverglänsande buk och deras med tänder fullspäckade gap från en föga vetenskaplig synpunkt, och snarare som offer än som naturforskare. Till all lycka se dessa glupska djur illa. De passerade förbi, utan att märka oss, ehuru deras stora brunaktiga fenor snuddade vid oss, och som genom ett underverk undkommo vi denna fara, som sannolikt var större än om vi mött en tiger midt i skogen. En half timme derefter befunno vi oss, vägledda af det elektriska ljuset, invid Nautilus. Den yttre dörren hade förblifvit öppen, och så snart vi kommit in i första cellen, tillstängde kapten Nemo densamma, Derefter tryckte ban på en knapp. Jag hörde pumparna arbeta i det inre af fartyget, jag kände vattnet sjunka omkring mig och efter några ögonblick var cellen helt och hållet tom. Den inre dörren öppnades nu, och vi trädde in i rustkammaren. Der aftogs, icke utan möda, våra dykarekläder, och i högsta grad utmattad samt dignande af hunger och sömnberof begaf jag mig in i mitt rum, lelt förvånad öfver denna underbara flykt på hafsbottnen. (Slut)