en ädel form, hennes läppar voro röda och vackra, tänderna, hvilkas hvithet ännu mer förhöjdes genom den ända ned till dem hängande sammeten, voro små och jemna liknande perlor, hennes hand var mjuk, hennes lif så smärt att man kunde taga omkring det med händerna, hennes hår svart, mjukt, silkesfint och ofantligt tjockt, och foten, som framstack under dominon, tycktes knapt kunna bära denna kropp, så liten och så vek var den. O, det måste vara en beundrasvärd varelse! O, den som kunde hålla henne i sina armar, som finge erfara denna rikt begåfvade själs kärlek, som finge känna detta hjerta klappa, och kunde säga: alt detta är kärlek, kärlek till mig, till mig ensam midt ibland alla dessa män, till mig utkorade, o, denna menniska! ... denna menniska! Sådana voro mina tankar, då den unga kvinnan plötsligen steg upp och vändande sig till mig sade med afbruten och häftig röst: — Min herre! jag är vacker, jag svär det; jag är ung, jag är nitton år. Ånda till nu har jag varit ren och oskyldig som englarne före fallet . nåväl! — Hon slog sina armar omkring min hals, — Nåväl, jag är er tag mig! .... I samma ögonblick kände jag hennes läppar tryckas mot mina, i hvilka det snarare käudes såsom ett bett än .