Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 3

Då ni mottager detta bref finnes jag icke mera till. Gå då till kyrkogården Påre-Lachaise och säg till portvakten att han visar den graf, på hvilken en sten med namnet Maria är upprest och då ni funnit den, så knäböj der och bed.n — Nåväl, fortfor Antony, jag mottog detta bref i går och denva morgon gick jag dit. Portvakten förde mig till grafven hvarest jag bedjande och gråtande förblef i två timmar. Förstår du? Hon låg der denna kvinna! ... Denna glödande själ, tärd af samvetsagg och svartsjuka hade flytt bort. Hon låg under mina fötter och hade lefvat och dött okänd för mig; okänd ehuru hon intagit en platsi mitt lif såsom hon nu intog eu i grafven; okänd ehuru till och med säsom ett kallt och liflöst lik innesluten i mitt hjerta, såsom hon nu var det i griften. O, vet du af något liknande, känner du till någon sällsammare händelse? Nu ingen förhoppning mera, jag skall aldrig återse henne. Om jag också skulle uppgräfva hennes graf skall jag icke återfinna de drag som Jag förestält mig uti hennes ansigte, Jag älskar henne fortfarande, förstår du Alexander, jag älskar henne som en vansinnig, och jag skulle döda mig genast för att förenas med heune, om hon icke borde vara okänd för mig i