Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 2

i mina drömmar har jag sett någonting dylikt, men man hade skrifvit till mig att han skulle vara här med en kvinna och hvilket fruntimmer måste det icke vara som kan komma på ett sådant ställe. Jag gjorde en rörelse af förvåning och hon förstod den. — Ni vill säga att också jag är här, icke sant? O, med mig är det en helt annan sak: Jag, jag söker honom, och jag är hans hustru. Det är dåärskapen och utsväfningen, som för dessa menniskor hit, då jag deremot drifves af svartsjukan. Jag har sökt honom öfveralt; om natten har jag sökt honom på kyrkogården och om dagen på gatorna och likväl svär jag att jag som ficka aldrig gick oftare ut än min mor kunde följa mig eller jag var beledsagad af en betjent, och ändå är jag här liksom alla dessa fruntimmer som så väl känna vägen hit. Jag ger armen åt en man, som jag icke känner, rodnande under masken öfver den tauke han måste fatta om mig. Jag vet alt dettal ... Har ni varit svartsjuk? — Förfärligt. — svarade jag. — Då bör ni ursäkta mig, ty då vet ni alt. Ni känner denna röst som ropar till en: gå! .. Såsom i en vansinnigs öron, ni har känt denna kraft, som liksom ödet drifver er till vanära och brott. Ni vet att man i sådana