Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 2

— Gif mig då sex francs för denna ring och ni skall hafva gjort mig en tjenst, för hvilken jag skall tacka er hela mitt lif. Jag satte ringen på hennes finger, gick till biljettkontoret och tog två biljetter. Vi följdes åt in. Då vi kommo i korridoren kände jag att hon vacklade. Hon stödde sig tungt på min arm. — År ni sjuk, — frågade jag henne. — Nej, nej, det är ingenting, — svarade hon — det var bara en liten svindel, men det går snart öfver. Ilon inträdde med mig i salongen, omkring hvilken hon släpade mig med sig. Tre gånger trängde vi oss med mycken möda genom maskernas täta massor. Hon spratt till vid hvarje tvetydigt ord som kom till hennes öron och jag rodnade öfver att blifva sedd tillsammans med ett fruntimmer, som vågade höra sådana ord. Slutligen anlände vi till salens yttersta ända och här sjönk hou ned på en bänk. Jag stannade kvar bredvid henne och stödde min hand emot bänkens ryggstöd. — Det måste förefalla er besynnerligt — sade hon — men icke så besynnerligt som det förefaller mig, jag bedyrar det heligt, Jag hade ingen aning om alt detta — fortfor hon, pekande på de dansande — ty icke ens