Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 2

inträdde uti en liten grillerad loge och tillslöto dörren efter sig. Den stackars varelse, som jag höll under armen, darrade af sinnesrörelse; jag kunde icke se hennes ansigte, men hon tryckte sig så nära intill mig att jag kände huru hennes hjerta slog, och huru hennes kropp skälfde. Oaktadt det besynnerliga sätt hvarpå denna kvinna kom i mitt sällskap, kunde dock nu ingenting i verlden förmå mig att lemna henne, som syntes vara utsatt för så oerhörda lidanden. Då hon såg de två meakerna inträda i logen och dörren tilsluta sig efter dem stod hon ett ögnblick orörlig och såsom bedröfrad, derefter störtade hon mot dörren för att lyssna. På denna plats skulle den minsta rörelse förråda hennes närvaro, hvarföre jag tog hennes arn ock öppnande nästgränsande loze, drog jag henne med mig ditin tillslutaude dörren efter oss. — Om ni vill höra, — sade jag till henne, — så kan ni det mycket bättre här. Hon föll på knä och lade örat tätt intill väggen under det jag staende höll mig vid andra sidan med armarne i kors öfver bröstet och nedböjdt hufvud. Alt hvad jag kunde se af denna kvinna förrådde mycken skönhet. Nedre delen af hennes ansigte, som icke doldes af masken, utvisade ungdom och