Norrländska Korrespondenten – 25 november 1870, sida 2

ögonblick är i stånd till alt, blott man får hämnas. Jag ämnade svara henno, men hon steg plötsligt upp och fästade sina ögon på två dominos, som i detta ögonblick gingo förbi. — Tyst, — sade hon och drog mig med sig efter dem. Jag fann mig invecklad i en intrig af hvilken jag ingenting begrep, jag kände alla trådarne i den, men ingen kunde föras mig till målet; den stackars iruu syntes så upprörd att hon derigenom blef intressant. Jag lydde henne som ett barn, så vördnadsljudande är en sann passion. Vi följde de begge maskerna, af hvilka den ena syubarligen var en karl och den andra en kvinna. De talade så tyst med hvarandra, attljudet knapt nådde oss. — Det är han, — mumlade hon — det är hans röst; ja, det är hans växt. Den större af de begge dominos skrattade. — Det är hans skratt, — sade hon, — det är han, det är han! brefvet sade då sant. O, min gud! min gud! Emellertid aflägsnade sig maskerna och vi följde dem beständigt; de lemnade salen och vi lemnade den efter dem; de slogo sig ned i en loge, vi togo i besittning den som var näst deras; de aflägsnade sig derifrån och vi följde dem som två skuggor, De