det stundande siadsjallmäktige walet. 1862 den 21 Mars war en i wåra dagars historia wigtig dag och förtienar utan twifwel att länge erinras och be märkas. Det war neml. genom de, sagde dag utfärdade, förordningar om fommunalfivreljo i stad och Hå landet samt om landsting som få till sägandes inwigdes ett nytt tidehwarf af sjelistyrelse och fom munal sjeliständighet. Det är wäl sant att be former, fom genom decfa fordrinz gar blifwit lagstadgade, ännu ide på lånat wunnit alt det rila och lijattiga innehåll, utan hwiltet de blott äro art förlikna wid den bolstaf, fom dödar. Särskildt torde böra bealtas hurusom stargandena om rösträtten och def utöfning i bettananswärd grad hämnat och motwerkat den nya ordningen samt wäsendtligen bidragit att kväfwa den waknande allmänandan. Härigenom och genom de i cirtulär och på annat sätt gjorda förjöf att förminska och inskränla de mindre reprefentationernas befogenhet, har det lyckats en fiunge rärd regerina, att, återtagande med ena handen hwad hon med den andra gifwit, uppföra en bygnad, fom wisserligen utans till är hwitmenad men ingalunda inmärs tes falnar de belanta döda benen. Men på samma gång mi met forg erkänna des fa missförhällanden, höswes det of at ej likgittigt länga armarne i fors och wänta tills det wäl blir bättre. Det är fastmer hwarje medborgares ej blott rättinhet utan också ffyldighet, att till ett älskadt for sterlands bästa och en dyrbar frihets be stånd med nit och kärlef begagna de anord: ningar fom finnas, hwiltet naturligtwis ej uteslutar utan sastmer betingar rättig? heten att med alwar ardeta på undan, rödjande of befintliga fel och orättwisor i desfa organisationer. Jntet werltyg är få ujelt och ofulltomligt att ju med ret samma något godt och nyttigt fan uträ tas; och owedersägligen enfaldig är den, fom ej will begagna sig af ett sädant, emedan det ej är det bästa möjliga. Ja wi funna wäl fråga, hwar framåtffridans vet skulle blifwit of eller på hwilken grad af wildfet, olunnighet och tyranni monit ligheten stulle hafwa stannat, om en dylik enjaldighet blifwit rådande. Wi hafwa så ofta, både i skrift och tal, sött få wisa det orimliga, rättswidriga och skadliga i de grunder, efter hwilta den kommnnala rösträtten beräknas, att wi wisferligen må hafwa rätt att betona, hurnsom just ett lifligt deltagande, frän de mindres sida, i tommunal-walens mig: tiga förrättningar skulle mer än alt an: nat påstvnda nödiga reformer. Ett ssäl, fom af det bestäendes konserverare, med förkärlek plågar anwändas emot yrfandet på en utjträckt och billigare fördelad vöft: rätt, består näml. i intet annat än ett hänwisande till den brist på allmän anda, som tywärr fins hos massan ar follet. Rå wäl, må follet resa fig, må alla röjt berättigade fullgöra fin met borgerliga skyldighet wid walurnan och detta skäl skall ej langre funna anwändas. Må wara, att de mindre röstantalen komma att du fa under för hundratalen och deras när: maste gelikar, — sådant fan lätt hända; men ett dylikt nederlag är en for mora list feger, lifta wisst fom byrå: oc plutofraterna wål må om fin triumf utropa: En fådan till oc wi äro förlorade! Ja, äfwen om få ide blefwe fallet, äfwen om de åsigter wi betämpa skulle wid A —L—k—— —