d1JA TIM BP 8 RV 0 glömt, och om han hade sett mig, så tror jag, han inte känt igen mig, såsom jag nu ser ut, Och det är ju också läst! Och hon talade nu om pröfningens dagar, då olyckan liksom vältrade sig öfver dem. De egde tusen riksdaler, och som det fans en gammal gård att få för fyra bundra rdr, och det kunde löna sig att rifva ned och bygga upp en ny, så köpte de deu. Murare och timmermän gjorde öfverslag att det nya huset skulle kosta två tusen rdr. IIennes man hade kredit, penningar fick han till låus från en af sina bekanta i en närbelägen stad, men skepparen, som skulle hafva dem med sig, förliste och penningarne med. Då var det, som jag födde min lilla gosse, som sofver här. Far föll i en svår och långvarig sjukdom, i trefjerdedels år måste jag kläda af och på honom, Det gick rent tillbaka för oss, vi lånade och lånade; all vår egendom gick sin kos, och till slut dog far. Jag har slitit och släpat, fäktat och sträfvat för barnets skull, skurat trappor och golf, tvättat linne, groft och fint, men jag skall inte ha det bättre, vill vår herre! Men han läser väl upp för mig och sörjer för gossen. Och så somnade hon. På morgonen kände hon sig frisk och stark nog, som hon trodde, att åter gå till sitt arbete. Ilon hade just kommit ut i det kalla vattnet, då fattades hon af en skakning, en vanmakt; krampaktigt grep hon för sig med handen, tog ett steg framåt och föll omkull. Hufvudet låg på landet, men fötterna ute i strömmen; hennes träskor drefvo på vattnet; i denna ställning fanns hon af Maria, som kom med kaffe. Från borgmästaren hade det emellertid varit bud hemma i hennes boning att hon strax skulle komma till honom; han hade något af vigt att säga henne. Det var för sent. En fältskär hemtades för att öppna hennes åder; men tvätthustrun var död. — Hon har supit ihjäl sig, — sade borgmästaren. I brefvet, som medförde underrättelse om broderns död, omtalades äfven testamentets innehåll bland annat voro fem tusen rdr testamenterade åt Erik Bergs enka, som en gång tjent hos hans föräldrar. Penningarne skulle användas på bästa sätt för henne och hennes barn. — Det lär ha varit någon slang mellan henne och min bror, — sade borgmästaren; — godt, att hon är borta; gossen får nu altsammans; jag skall lemna honom i goda händer, och han skall bli en bra handtverkare. — Och till de orden gaf vår herre sin välsignelse. Och borgmätaren lät kalla gossen till sig, lofvade att sörja för honom och sade hur väl det var att hans mor var död, — det var inte mycket med henne! Hennes lik fördes till kyrkogården, de fattiges kyrkogård. Halta Maria planterade ett litet rosenträd på grafven, gossen stod vid hennes sida. — Min goda mor! — sade han, och tårarne strömmade. — År det sant, att det icke var mycket med henne? — Nej, det är icke sant! — svarade den trogna Maria och såg upp mot himlen. — Jag vet det bäst, sedan många år och senast i natt. Jag säger dig, det var ingen sanning deril AA Cs sb Ö