jag på mitt bara bröst, jag vågade icke sätta den på mitt finger om dagen, blott om kvällen, när jag lade mig gjorde jag det. Jag kysste ringen, så att min mun blödde dervid, och så gaf jag den åt min matmor och sade att nästa söndag skulle det lysa från predikstolen för mig och Erik Berg. Så tog min matmor mig i sina armar och kysste mig; hon sade icke att det icke var något med mig, men den tiden var jag kanhända också bättre än jag nu är, fast jag inte då hade pröfvat så mycken motgång i verlden. Och så stod bröllop vid kyndelsmossotiden, och det första året gick det mycket bra; vi hade gesäll och lärgosse, och du Maria tjente hos oss. — O ja, i var en vänlig och öfverseende matmor; — sade Maria; jag glömmer aldrig huru goda i och er man voren. — Det var i de goda åren, du var hos oss! — Barn hade vi inga då. — Studenten såg jag aldrig. Fast, det är sannt, jag såg honom, men han såg icke mig. Han kom hit till sin moders begrafning. Jag såg honom stå vid grafven, han var så krithvit i ansigtet och såg så bedröfvad ut, men det var för moderns skull. När sedan fadern dog, var han i främmande land och kom icke hit och har icke sedan varit här. Aldrig gifte han sig