ste af sönerna, studenten, kom hem; den tiden var jag ung, vild och yr, men dygdig och adständig, det kan jag säga inför både gud och menniskor! — sade tvätthustrun. Studenten var vacker och glad, en så välsignadt god menniska! Uvarenda blodsdroppe i honom var redlig och god; bättre menniska har aldrig funnits på jorden. Ilan var son i huset, och jag tjenade der, men vi blefvo ändå kärestar — i all tukt och ära! Ty en kyss är icke någon synd, nar man riktigt håller af hvarann. Och han sade det till sin moder! hon var som vår herre för honom här på jorden och hon var så klok och god och älskelig! — Han reste bort, och en guldring gaf han mig, när han reste. När han väl var borta, lät min matmor kalla in mig; hon stod der så allvarlig, men ändå så mild, alldeles som man tycker, att den allgode guden skulle vara det; hon gjorde det klart för mig hvad som skilde oss åt, honom och mig, både stånd och bildning och mycket annat. Nu ser han på, huru bra du ser ut, men utseendet försvinner. Du är icke uppfoet ad som han, i nån icke upp till hvarandra i andens rike, och deri ligger olyckan. Jag skattar den fattige, sade hon vidare, hos gud kan han måhända få en högre plats än många rika, men man bör likväl icke på jor