Norrländska Korrespondenten – 4 november 1870, sida 2

Huru verlden dömer. Borgmästaren stod vid sitt öppna fönster; bade fått på sig en fin skjorta med manchetter och kras och bröstnål i kråset, nalen ett familje-arf at högt värde; han var propert och väl rakad; visst hade han skurit sig en smula, men der satt en bit rödt läsipapper öåver. — Hör hit, du lille der! — ropade han. Den lille, som gick förbi, var ingen annan än en fattig tvätthustrus son; han tog vördnadsfullt af sig sin mössa; den var bräckt iskärmen och af sådan beskaffenhet, att den kunde stoppas i fickan. I sina simpla, men rena och väl lappade kläder stod gossen, en liten parvels om tio är, inför borgmästaren, som han stått inför kungen sjelf. — Du är en bra gosse, — sade borgmästaren, — du har lärt dig vara höflig. Din mor tvättar nere vid strömmen, och du skall dit till henne med det der, du har i fickan, kan jag tänka Det är en stygg vana, din moder har! — hur mycket har du der? — Ett halft kvarter, — svarade gossen försagd och med låg stämma. — Och i morse bar du lika myc