Norrländska Korrespondenten – 4 november 1870, sida 2

middagen var redan färdig. Jag vet det af deras dräng. Saken var den, att för en timma sedan kom det bref om, att borgmästarens bior är död i Stockholm. — Död! — utbrast tvätthustrun och blef blek som ett lik. — Na ja, tar i det så nära! — sade Maria; — ja, ni kände honom väl, när i tjente der i huset? — Saa, han är död! det var den bästa den mest välsignade menniska! Vår herre far icke många som han! — och tårar runno utför hennes kinder. — O, min gud! det går rundt omkring för mig! det kommer sig deraf, att jag drack flaskan ut, jag har inte kunnat tala det! Jag är så sjuk! Hon måste stödja sig mot pålverket på bryggan. — Herre gud, iår riktigt svag mor! — sade halta Maria. — Se, om det inte vill ga öfver — nej, i verkligen sjuk! det är bäst jag försöker att få er hem. — Men kläderna der? — Dem skall jag sköta. Se så, tag nu mig under armen, pojken kan blifva kvar här och passa på, tills jag kommer och får tvätta resten; det är ju bara en liten smula kvar. Tvätthustrun kunde knapt stå på sina fötter.