mälde, att han lyckligt utlört sitt uppdrag. Som Wilhelms ansökan utan uppskof beviljades, så kunde komissionären redan tolf timmar efter glasbruksidkarens afresa sara efter till Horna, och då han tog en närmare väg, framkom han nästan på samma gång, som Wilhelm och hustru. Zielner framträdde till Weps och frågade honom, om han ej ihågkom den fånge, hvilken han såsom postiljon fordom skjutsat till Ungerska gränsen. Jag kommer mycket väl i håg det, genmälde denne. Det var då, när jag utgaf mig för förryckt, för att ej åter nödgas spatsera tillbaka till Spielberg och dess sunda luft Tornet är en säck och så förryckt, att man knapt vet, hvar det lustiga lifvet börjar och ledsnaden upphörer. Huru måste jag ej då anstränga mig, för att motverka doktorerna, dessa perukstockar, dessa receptdjeflar, dessa för lyckade ordlekar alldeles känslolösa menniskor! Af pur tråkighet har jag blifvit något vriden i hufvudet och lider stundom djupt och länge. Det är ett till stånd, fullt af druckenhet, annorlunda kan jag ej förklara saken, men det blir odrägligt i längden. Weps suckade och sänkte hufvudet sorgset, men snart upplyfte han det åter och sade med vigtig min och komisk pathos: vverlden är ett instrument, och om man tager en afdelning ståndspersoner och stämwer det med kartescher, så blir deraf en präktig fysikalisk harmonikal Derpå skall jag taga patent. Med dessa ord påbörjade han ett längre föredrag, som saknade hvarje mening och sammanhang. Än skrattade han med full hals, än deklamerade han sina ord, och än talade han så sakta, att ingen kunde förstå honom. Derpå bugade han sig åt alla sidor, satte sig för några minuter på en stol och sträckte ut sig, samt begärde sedan att blifva förd upp på sin kammare. Weps återfick aldrig sitt förstånd. När han påbegynte ett tal, märkte man ofta ej endast ordlekar, utan till och med stundom verkliga snilleblixtar, men snart urartade dessa till rena dumheter och blott ordsvall. Derjemte var han dock städse godmodig, snygg och lydig, men kunde aldrig fås från den föreställningen, att han befann sig i ett därhus. En morgon fyrtio veckor efter hans ankomst till Horna fann man honom ligga död under sin säng. Samma dag erfor man, att tobaksinspektoren Braukenstein för försnillningars skull blifvit afsatt frän sin tjenst och löst ett utvandrarepass samt begifvit sig till Brasilien. Denna underrättelse utöfvade dock ej ens den minsta nedslående inverkan på hans fordna fästmö, emedan hon då redan länge varit fgilft med en förtjenstfull ung man, hvars bekantskap hon hade gjort vid ett tillfälligt besök hos Amalia Martel och dennes make, emedan hans regemente låg i garnison uti Trentschin. Om tobaksinspektorens fader fingo de aldrig mera höra talas. Poller fick en bedröflig ändalykt. Förgäfves sökte han moraliskt återuppresa sig och bekämpa sin dryckenskapslust. När han genom att taga Birchs penningar fick en liten förmögenhet, hängaf han sig helt och hållet åt sin passion, föll i fyllerigalenskap och afled i detta tillstånd efter en längre tids lidande på ett allmänt sjukhus. Det återstår oss endast att nämna, att baron Linsky, då han fick veta, att Wilhelm var samme gosse, mot hvilken han förut visat sig så hård, upprättade ett testamente, hvari han vid sin död återgaf honom de Dannenbergska godsen. — Vi måste här taga afsked af läsaren, men tacka honom innan dess pligtskyldigast för det intresse, som han under berättelsens lopp skänkt Wilhelm och Angeli samt Földwoy och Paulina. Dessa vandra fortfarande på en blomsterströdd stig i ständig besittning af den husliga lyckan. De kunna med sjelfförtroende blicka framtiden till mötes, bygga nå himlens histana ganp mad nmanaral