slilnaden och deraf framkallade konflikter brusa intressera allmänheten. Utom således det att pjesen, hwillen är omkrina 20 år gammal — ren gafs 1851 på fal. teatern och har setan dess spelats af bland andra Delands sällskap, der hrr Linrmark och Bäckgren uppträdde, den förre i fame ma rol fom nu — synes i wäsenttlig mån antiqvearar, har den i lithet med Jelins flesta stycken ett stort fel. Den är namligen ett volemiskt stycke med få skarpt utpreglad och i dagen liggande tens dens, att den äfwen derför blir mindre njutbar. Om härtill lägaes att faraf: tersstildringen, exempelwis friherrinnan Kalnoms, är ollar oc öfwerdrifwen; att samtalssprålet är öfwerlastadt af frafeoz legisla omskrifningar, fom wäl flinga wackert för örat men hwilla snarare bortsiymma än tydliggöra den tanke eller länsla, för hwilten de skulle wara uttryck; och att intrigen är onödigtwis tilltvånglad, få har man pjesens fränstötande fi: dor ontydda. Kortligen uttryckta äro de: öfwerdrift i intrig, i rialog, i tarattersteckning och i länad. Det komiska elementet utgöres af hus: hällerskan Fridolin och postbudet Meers invins och begge figurernas komiska styrka ligger mera i upprepandet af hos den ena misslyckade franska citater och hos den andra stående rolighetsuttryck än i rågon inre personlig lomik. Komiken är således af underordnad art. Detta om pjesen. Utförandet satnade icke törtjenft: fulla momenter. Fru Dobhmgrens äter: gifwande af enke friherrinnans rol mitt: nade om ret bart och ihärdigt arbete men stall ännu tunna winna, t. ex genom att något moterera den storartade, tra: giska gestitulationen. Fröken Elies war i det naiva och täcka en ganska god Elin, men syntes för öjrigt något matt beslöjad och enformig i min, tensall och gest; Fru Sandbergs Anna förtjenar äfven eran: nande och skall winna det ännu mer, om wansinnighetsscenerna göras mindre patetiska. Hr Lindmark har utan twinvel wåarit förträfflig sasom baron Otto; nu syntes oss hans i egentliga fonverjationsscener ertända moderation något tall och så syntes äfwen lirelserna hos honom; Hr Bäckgrens Thomas Ersson war otonftlad och wärdig; hrr Encen och Julin funna med erlännande omnämnas. Fru Martinsson och hr Sandbergs uppbär vande af de tkomiska rolerna jörskaffa de publilen ett och annat godt skratt. I fredags inropades fröten Elies och rop på Fru Sanrderg hördes äfwen. I söndags tom intet såtant erkännande nå gon af de spelande till del. J morgon gifwes Fåfänga, fom med stort bifall gifwits på tongl. tea ern i Stockholm. Den skall sätert fylla falongen ja mycket hellre fom den ej lär tomma att gijwas mera än en gång. — Erkcbiskopswalet. Rikets famtliga 15 waltouegater hafwa på förslaget uppfört: i första rummet bislop Euuds berg med 15 röster d. w. f. med höpfta möjliga röstantal, i andra rummet bisk. Bring med 12 och i trerje rummet bisk. Anjou med 5 röster. Med lännetem om ken stora ynnest hwari biff. Sunrberg får hes tuna Cart, tan ingen betwifla att han erhåller den lunaliga utnämningen. Jcke beler behöfwer mycket sägas om betytelsen af tet förrättate walet. ESafen intresserar i sjelfwa werket numera icke ren upplysta och biltare relen af foltet på annat sätt, än att man untrar buru länge gatenskapen skall ega bestånd Hwem jom blir bistop eller erkebiskep är ar ingen wi t, emevantegfanämnre tjenmän ide äro sörsamlingarnes förtroentemän utan presternas och konungens. Så länge den swenska kyrkan fan wara ut satt för en groft oguraktig summus episcopus ech lör fristentomen mer eller mintre främmante biskopar, bör ingen tunna ens ett ögenblick täta inbilla fia, att stotstyrtan fule wara en krijsilig tyrta. Lat ren gerna pryra fig med aulve tåpor ech tiorer eller annat bjefs — ren disar sig få mycket tyrlisare wara af tenna werlten. Soralig är suken; men nyttiat att ten blir aumänt känd. Må wi bopras att hafwa uppleswat ret sista erkebiskepewalet. — Kommercckollegium har bestämdt ett minore antal tryckta exemplar af löjtn. Ö. Annerstedts slutrapport till hr stateministern för utrites ärenderna, rörande 11 al AAA33 e —