Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1870, sida 3

gen fasthöll begäran om Strassbourgs öf, werlemnande med besättningen fom krigsfängar, tog Favre afsked, öfwertygad om, att kampen skulle fortsättas, få länge Paris kunde göra motstånd. Favre säger wirare om konfserensen, att han wille utwerta fred, men fann en oc böjlig wilja att göra eröfringar; att han sökte en möjlighet att befria Frantrile, men erhöll till swar, att Frankrite måste gå under det cancinska otet. — Konstatera och tilltkännagif detta för Europa! J kännen nu fordringarne och ären eniga i att tillbakamisa förnedringen. Den 21 Sept. sände Favre en depesch till Bismarck, hwari han förllarade, att regeringen ej kunde antaga de upvståällda wilkoren. Favre konstaterar, att hans beskickning icke warit utan refultat, då derigenom hwarje twetydighet förswunnit. Nu meta mi hwad Preussen will. Det sijta ovdet i denna strid af wåld mot rätt har ännu ide uttalats. — På wår ftåndats tighet beror alt. . Tyskland säger sig endast ha fört ett förswarskrig och dess furstars mest högtid. liga förllaringar hafwa altijrån srigets början alltid tilltännagifwit, att detfamma endast hade till ändamål jörswaret af det hotade fäderneslandet. Lyckan och frame gången hafwa ställt fig pårreras fira och de tyska armeerna hafwa segerrilt anländt framför Paris. Styrelsen, fom hade utmanat dem, har blifwit störtad. Follets röst har lemnat malten åt personer, som alltid med största kraft hafwa röstat för freden, ej tillfälligtwis och ar ren förfigs tighet, såsom Thiers, men af grundsats, — uppriftiga och pröfwade wånner till Tuff: land, hwarpå man kan finna hundrade tals bewis i de tal, jom af dem hafwa hållits i lagstiftande församlingen, och som altid skola utgöra den franffa tribunens ära. Dessa mån wända sig till Tystland och säga det, hwad Tyskland redan borde weta och hwad det ej med godt samwete ton förneka: wi hafwa ej welat detta lrig som man har twungit oss att föra, wi äro beredda till alla uppoffringar för att återgälda det onda, fom sörorsatats eder mot mår wilja, fordra endast ej mera än hwad wår och wäårt lands ära tillåter of att medgifwa. Och Tyskland gifwer detta öfwermodiga och oförsonliga swar, som nu föreligger för of i den fransla slildringen häraf. Man begär fred och det wägrar den, ty att erbjuda sådana wil: for, fom preusjen fromftäller, är i fjeltwa werlet att owillorligen wilja krigets fortsättande. J går talade det endast om rättwisa oc nödwändigheten af ett för swar, i dag talar det med eröfringens rätt. Ar det då ej konstateradt, att det är ett nytt fria, fom börjat, ett eröfringskrig från Tysklands sida? Då det fram lallades genom Frankrike, hade Tyskland en stor tel af Europas sympatier på fin sida och det moraliska stödet häraf har ide kunnat wara utan inflytande på def framgångar. Tror det, att dessa fympatier ej skola förswinna under den nya kampanj, fom det företager, under det er: öfringskrig, fom det nu orättwijt och oförnuftigt för? J närwarande ögonblick fan man försäkra att icke ett enda euro: pieskt kabinett, och ännu mindre någon enda nation skola gilla de omattliga anspräk, fom Preussen tyckes wilja framställa. Annu mer, det finnes ej en enda af