Norrländska Korrespondenten – 30 september 1870, sida 3

Utörag ur ett bref från en bonde. Wi wilja tro på Gud, utan att tillhöra något haljhbemtiat följe, fom fpinner fina garn omkring wårt tjenstefolk och wåra barn. Wi witja få upplysnina om hwad sem ster i werlden, men bet börjar att tväljas i of; wid att länare öfwerhopas med läckra beffrifningar om hwad fom sker i Stockholms rännstenar. Förlat br magister, om jag sinnger ut min hjertans mening utan emswep! Men jag har sett hwad ni stutobor ide fett annat än wid små bes sök om sommaren, nemliaen lifmet bär ute på landsbygten. Ni wet, alt nu jör titen söper bonten tirningar. Men re bladen, fom håha sina skribenter till anse ständighet, när te nötgas skiltra eller anhrma ret berröfli aste bär i menniskoliswet äro ess bönrer för tyra. Och lust veesa titninnare torbet är ret som tvingat många bland oss att ur helt anse dra spalter saka wår fännedom om werldens gång. Deraf har kommit, att en löeaktiabet i tanfar och ord fom fyller te gamla med bedröfwelse, bar försports bod alt för många bland de unga. Jug bar fett huru vet war ibtant ess, br magister, innan ni war förr, och jaa fer buru det nu år. Det är derföre jag skrifwer. N känner till wisan om tittstkåäpet Noa wet jaa att mängen nu är för rar att stanna ware sin mid positivet eller tittskåpet; men ide är det der: före att han fan mer än folfjfunde förr, men tderföre, att ban tror utt han kan mer. Detta är mia en fora att ned: skriswa; men det är sannina, och derför måste vet sänas. Färrån tetta högmod tager en ända, kommer det altrig att gå framåt med of bönder. MNu är saten ven, att jaa bar en fon, fom warit med i elementarskolan ända upp till den gamla gymnasioftelningens början; men ide fann jag att vet blef mera felt af honom för vet. Han läste latin od) åt fom en häst; men ändå blef ban mager, och för hwart år blef han alfmera fom en främlig i hemmet. Så fick han fitta lvar wid en flyttning, och sedan war det liksom slut med honom. Han hade heder i fig och aret i enrum. Jaa met att han arbetade, men wid näs sta flyttning gick det heller ide bra, Derefter blef det swårt att få få mycket som ett enda ord oföpandeg af honom. Han Höll i oc sträfwade; men un sån jaa att han mistat tron på fig sjelf, och derför tog honom urpreftläran, såsom mor efter gammal sed kallar lärdom8s skolan. Sedan han bar fått aå hemma för att bli en duglig bonde, såsom ata fåäterna warit före honom; men orons ande bare kommit uti honom, och jaa tror att han månnen gång skämdes, då presten eller nånon annan herreman for förbi och såg honom wid plogen och oxarne. Jcke wille han någonsin erfänna något sårant; tet mar wäl för min skull, fon jag tro. Men jaa får, att han om kvällarne Ifa öfwer fina gamla tar tinska böcker, och om jag fänner honom rätt, hade ban i sinnet, att ännu en nåna försöka med lärdomen och genom en bättre examen aftwå fin skam. Men detta gjorde mig mer bekymmer än olädje. Så fom här på talg någonting allreles nytt, fom kallares Folkhögskola. Jag reste till er och frågade er till råde, och pojken kom dit. Han stretade emot och wille icke i början, ty det war för simpelt, menar jag ban trodde. Hellre wille han försöka fin än en gång i lär: domeskelan. Men den gången tog jag fadersmakten i hård hand, och nu ånarar hwarken han eller jag det steget. Det första jag frågade när han kom bem, war hwad han nu kunde; och derpå fit jag vet swaret, fom jaa minst af alt wäntat, ty han fade: Iu wet jag att jag ingenting fan. Emellertid bar han knåpat och wägt af utjorden i sommar och stakat ut de nya tikena. Till sist har han plöjt upp Storgärdet här midt för gården. Jngen af drängarne skulle gjort det bättre. Men det som fröjdar mitt gamla hierta mest, herre, är, att han numera ide skämmes för sin faders stånd. 3 går stod han på åkerrenen, när preftgårdsmamsellerna gingo förbi, och såg ide buskablyg ut att prata met dem, fast han höll både plog och tömmar i näfwen Det är en heder att wara bonde lifasåwål fom att wara något annat, skref han redan till min från folkhögskolan.