Norrländska Korrespondenten – 27 september 1870, sida 2

tull, och stoppade pa sig dess rika innehall, med undantag af en liten summa, afvensom nagra juveler. Sedan ringde han på betjenten och bad honom hemta en hyrvagn. Kuapt hade dock denne allägsnat sig, innan han ater ändrade beslut och tog ur skapet en batt och flera klädesplagg samt insvepte sig i kappan och lemnade vaningen, utan att invänta tjenarens aterkomst. Som en tjut smög han sig förbi sin makas rum, hvilken han aldrig mera skulle aterse och ilade suabbt ur huset. En sjerdedels timme sednare stod han nedanför Fraus-bryggan vid Donaukanalen. Mörka natten omgaf honom, och trakten var öde, störbi honom flöt floden lugnt. Här lade Braukenstein pa stranden den hatt och de kläder, som ban medtagit och mumlade: När man i morgon här finner dessa kläder, tviflar väl ingen på min död, ty i fickan på den rock, som jag här kvarlemnar, bar jag stoppat en plånbok med värdelösa papper, som bevisa att jag är dess egare. Det är ännu tids nog att dö! Jag älskar ännu hfvet för högt, för att vilja skiljas dervid. Bort till Turkiet! Uppnär jag lyckligt detta land, är jag säker för hvarje förföljelse. — Ack, sa illa jag har spekulerat! Jemföreltevis fattig och eländig, mäste jag på gam